Igår gick jag och lyssnade på Annika Norlins sommarprat som var mycket inspirerande. Vid flertals gånger så gapade jag bara av förvåning av information, p.g.a. jag inte visste. Hur kunde sådan information undgå mig? Varför visste jag inte detta tidigare? Och framför allt; Hur kan vi sprida sådan här information MYCKET bättre och tidigare?

Tänk om jag visste detta när jag var 15, 18, 20 eller förra året? Tänk så mycket enklare det hade varit, att man vet att det är OKEJ att må såhär. Det är OKEJ att prata om det högt, det är inte tabu eller äckligt. Det är ju faktiskt så vi fungerar? Jag har sen ett års tid tillbaka faktiskt sagt rakt ut till chefen att jag behöver åka hem för jag mår dåligt på grund av att jag har fått mens. I och med att chefen sällan har velat fråga något mer eller förmodligen inte är så insatt i frågan så behövde jag inte säga så mycket mer. Det var OK att gå hem.

Men tänk om chefen hade haft denna information istället? Att förstå hur det fungerade och därmed kunna hjälpa till? Vad hade hänt om jag hade haft ont i två veckors tid istället för en dag? Hade jag behövt sjukskriva mig? Hur hade det sett ut i det långa loppet? Det hade inte fungerat. Om chefen hade haft denna information så hade man kanske kunna lösa en situation under denna tid? Jag vet efter att ha lyssnat på detta att jag ska vara glad över att det inte smärtar SÅ ont och att det sker under en dag(och jag ÄR glad över det!).

Oavsett hur mycket eller hur länge man har ont så är det fortfarande denna känsla som Annika pratar om som man har svårt att bortse. Smärtan kan man dämpa, men inte känslan. Känslan att vara arg eller rubbad. Att man kan bli så sinnessjukt arg på ingenting. Eller så sjukt jävla förbannad för att ingen fattar. Eller som Annika som känner sig så värdelös. Hur gör man dessa dagar? Och VARFÖR kan man inte få vara extra arg, ledsen, nedstämd eller sur denna/dessa dagar? Det finns så många som låtsas som ingenting och låtsas vara glad och trevlig som vanligt. Men det finns ingen i HELA världen som kan vara sådär glad och trevlig VARJE dag. Det går inte. Det här med att känna efter. Hur mår jag idag, egentligen?

Sedan läste jag PT-Fias inlägg om detta.

Om vi nu har fått verktyg att sprida information mer och bättre, varför görs inte det? Hur kan vi bidra med att viktig information når ut till flera mycket tidigare? Ska vi förlita oss på de som skriver om det? För JA det finns folk som skriver om det, de vågar. LÄS! Men vi som inte skriver, vi som bara läser? Hur ska vi sprida detta bättre och tydligare?

Jag blir ibland ledsen på mig själv för att även JAG har sådana tankar. Jag som oftast tänker högre(hehe) om mig själv för att jag inte blir påverkad av sådant trams, men ändå så blir jag det i slutändan ändå. Överallt(då menar jag ÖVERALLT) kan man läsa om träning och mat. Ät detta, fasta, skippa, ersätt, nyttiga bakelser, istället för pasta eller potatis etc. Vad känner man när man läser sådant här? Ångest.

Jag menar, hur många gånger suktar man inte efter en god surdegsmacka med ost, skinka och tomat med en varm kopp kaffe till frukost? Och VARFÖR ska man inte då få äta det? Man njuter den minuten som man äter den(oftast iaf, vi är alla dåliga på att låta internet vara när vi äter) men sekunden efter känns det inte lika bra. Varför? Vem/Vad har rätten att ta ifrån oss att njuta och sedan vara nöjd med sitt val. Såsom det står i inlägget hos Fia, ångesten dödar njutningen. Varför?

Och vem är jag som skriver detta då även jag kan känna likadant? Att jag kan äta en god frukost men sedan känna ångest över varför man åt den där extra smörgåsen när man faktiskt var mätt redan innan. MEN DET ÄR JU SÅ GOTT! Är det för man passar på för att man ”egentligen” inte ska äta det? Vart ifrån kommer denna känsla som förstör min njutning? Kan det vara det jag läser samtidigt som jag äter? Kan det vara att jag glömmer att känna efter hur gott det är när jag läser något samtidigt?

Samtidigt som allt säger att man ska äta när man är hungrig, det är ju ett enkelt koncept. Men HUR får man det att gå ihop med sin vardag? På jobbet så har man oftast en utsatt lunchtid. Eller på hemmaplan när sin sambo eller kompis säger att de är hungriga. Ska man då tacka nej för att vänta ytterligare 1-2-5 timmar innan man själv kan/ska äta? Vad händer då med det sociala? Ska man alltid behöva äta själv för att man ska följa den ”enkla konceptet”? Nej tack.

Men samtidigt är det lätt att fastna i mönster också. När man kommer hem efter jobbet så kanske man är VRÅLhunrig, Ät då! Men andra dagar så kanske man inte alls är så hungrig, ska man fortfarande att laga den stora middagen till kl 19.00? Bara för att det är rutin? Eller räcker det med att du kokar en kopp te och läser en bok istället? Denna hunger styrs utifrån vad du har ätit under dagen och vad du har gjort. Det är skillnad om du sitter stilla i ett kontorslandskap jämfört med en snickare eller en brevbärare. Alla rör sig olika mycket under dagen som triggar igång hungerkänslan. Anledningen till att man är hungrig: KROPPEN BEHÖVER MAT. NU!

Vad händer de dagar så mensen är på väg eller redan är här som bidrar med denna känsla om att man är ensam och oduglig kombinerat med det som står ovan? Då snackar vi verkligen om att sparka på dem som redan ligger. Varför ska man få stå ut med dessa tankar om att man vill äta något som inte ingår under kategorin ”Nyttig”? Vad hände med kategorin ”Nödvändigt”, ”Kroppen/Själen vill ha” eller ”Det skiter jag fan i ”?

Att skriva om det öppet såhär får mig att inse hur dum man är ibland.

Skippa frukosten för att köra en fasta? Nej för tusan. Skärpning. Imorgon ska jag gå upp tidigare och njuta av en stor frukost, för frukost är det bästa jag vet. Nej förlåt, MAT är det bästa jag vet. Och MAT tänker jag alltid äta. För mig är ALLT mat och inte bara utvalda saker. BRÖD är mat. OST är mat. TOMAT och GURKA är mat. RIS är mat. PASTA är mat. FRUKT är mat. Så varför ska jag undvika mat? Nej, jag vet inte det heller. Mat är livet. Mat är upplevelser. Mat är minnen. Så varför ens äta om man dödar glädjen med det med endast få utvalda saker?

Varför ens köpa te som smakar blåbärsmuffins? Eller PROTEIN-PANCAKE när det är så jäkla enkelt och göra egna? Eller en (ursäkta uttrycket) jävla PROTEIN-BAR som smakar choklad och banan? Vart är världen på väg när dessa ”ersättningsmål” ska vara ett bättre alternativ? Skapar inte det bara ett ännu större eftertryck av godsaker när det helt plötsligt är OK att äta en choklad-bar efter varje träning, för att man har läst att kroppen behöver protein så fort som möjligt efter ett träningspass. Sen när började du lyssna mer på vad folk du inte känner säger mer än på din egna kropp som du har känt längst i hela ditt liv?

Nu ska jag lyssna på dagens värd på Sommar i P1- Magnus Nilsson. Hoppas han pratar mycket om smör. Eller annan god mat. MAT.

Tack för mig och mina tankar.

One thought on “Tankar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *