Krönika: Gångtävling

Morgonstress går inte att undvika, såväl som att sitta i en bil, åka kollektivtrafik eller gå. Det är ganska komiskt att se alla stressade själar som gör sitt yttersta för att komma fram till jobbet som de ändå inte vill gå till. En himla gångtävling till jobbet. 
Varje morgon går jag till jobbet. Det har jag gjort sen jag köpte en cykel och började cykla till jobbet, för att sedan inse hur mycket pengar jag sparade varje månad av att inte köpa busskort varje månad. Sedan bytte jag uppdragsgivare och hade jobbet på bara 2,5 km avstånd, då blev det alldeles för nära för att cykla så jag började gå. Sen dess blev det en standard att gå till jobbet. Numera har jag 4,5 km till jobbet och det gör mig ingenting att det tar 50 minuter. Det är en väldigt skön avkoppling som gör att tankarna får tänkas fritt och styrs ej av varken musik, podd eller samtal. Jag kan tänka igenom gårdagen eller förbereda mig inför dagen och vad jag ska göra och inte göra. Lite som meditation. Jag tycker även att det är väldigt underhållande att titta på alla människor på vägen till jobbet, för att inse hur stressade alla är. Oftast helt isolerade i sin egna värld och inte är observant på all rörelse runt omkring. Som fotgängarna som inte tittar upp när de går på trottoaren, öronen är övertäckta med stora hörlurar. Eller de som åker spårvagnen som tittar ständigt ner i telefonen. Förutom de som står redo för kontrollanterna, de är väldigt observativa.
Det jag observerar till är hur många som GÅR OM mig på morgonen? Jag har ett antal försök gått mitt snabbaste men blir alltid omgången av någon annan motionär, såväl som i träningskläder såväl som i vanliga arbetskläder. Som ung och gammal. Som kille och tjej. Jag har många gånger försökt anammat deras tempo, att ta rygg på dem för att komma upp i samma fart utan framsteg. Vad händer?! Detta sker faktiskt varje morgon och det gör mig tokig.
Det känns som att det är en himla gångtävling till jobbet, den som kommer först fram vinner. För så stressad kan man ju inte vara för att komma fram till jobbet, som ändå ingen vill gå till? Eller är det bara en transportsträcka som de vill slutföra så fort som möjligt? Eller är de också dumsnåla som inte vill åka kollektivtrafik eller bilen? Eller är det deras vardagsmotion? Vad är det som driver dem framåt så snabbt? Eftersom jag inte kan gå i samma tempo hur mycket jag en kämpar?
Jag fick uppleva ett liknande scenario när jag och några vänner skulle ut och powerwalka. Min vän fick hålla tempot och jäklar vad hon brände på(!), jag försökte ihärdigt hålla samma tempo men halkade efter hela tiden och fick springa ikapp, så det blev mer ett intervall-pass för min del.
Så med min analysförmåga misstänker jag att det är jag som inte kan gå snabbt, eller? Jag har på mig bra skor, rörlig jacka och ryggsäck. Jag får upp pulsen och känner mig snabb. Alltid. Men så blir man omgången av en pensionär.
Så varje morgon är det en kamp för mig. Jag försöker hitta andra anledningar eller ursäkter som gör att jag inte kan gå i fort tempo. Just nu tror jag att det är mina höftböjare som är för korta som gör att jag inte kan ta ut mina steg ordentligt. För korta steg = långsammare gång. Make sense.
Mvh
Hon som varje morgon tävlar i gång

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *