IVF – Hur tog vi första steget och varför?

Hej. Här kommer ett öppet och ärligt inlägg om vår IVF-resa. Bilden har inget med inlägget att göra, men jag känner mig som en power-kvinna på bilden vilket ändå relaterar till den text som står nedan.

Hur tog vi första steget och varför? Vi hade försökt över ett år, då jag hade ett citat i huvudet som satte sina spår ”Om man har försökt mer än ett halvår tycker jag att man ska kolla upp det”. Så jag tog upp ämnet med Andrée och han var med på banan, då vet vi svart på vitt om vi gör fel eller om det är något ”fel” på oss. En månad senare satt vi på möte hos en IVF-klinik där de tog blodprover på oss och andra prover och någon månad senare fick vi svaret; att vi inte har så stora chanser att bli gravida naturligt. Läkaren rekommenderade att vi genomgår en IVF och undrade om han skulle skicka en remiss till den offentliga mottagningen eller om vi vill gå till någon privat mottagning. Skulle vi gå privat skulle det kosta oss 40.000:- och kunde börja redan om två veckor, valde vi offentligt så kostar det oss inget men är en kö på ca 6-8 månader.

Vi hade inte bråttom.

Redan efter 4 månader fick vi första brevet; vi var välkomna till Sahlgrenska för ett första möte. Väl på Sahlgrenska så fick vi mycket information, tänk att det är så vanligt att var 7:e kvinna har problem med att bli gravid? Då har vi inte ens nämnt männen? Det är så vanligt att man funderar på hur många som ”mörkar” det? På Sahlgrenska har de en lätt och skämtsam chargong och man kände sig trygg i varje samtal. De förklarade enkelt och pedagogiskt om alla delar i processen och svarade på alla våra frågor(som var väldigt få då de informerade oss om allt). Vi fick prata med vår huvudläkare, en barnmorska och även fick möjlighet att gå till en psykolog då detta är en process som är mycket psykiskt jobbigt för många.

Läkaren gick igenom ett schema för mig som skulle behöva ta hormon-sprutor, detta för att lura kroppen att skapa så många ägg som möjligt för vi ett uttag ha många att plocka ut. Vi kvinnor födds med alla ägg som vi någonsin kommer att ”släppa” från äggblåsorna, det är ju helt sjukt?! Samt att man har ägglossning från varannan äggstock varje månad. Därför kan man ha ondare varannan månad för att den ena äggstocken bråkar mer än den andra. Men med dessa hormon-sprutor så lurade man kroppen att skapa ägg från båda äggstockarna.

Några dagar in på schemat skulle jag ta ytterligare en spruta(i låret, med 90 graders lutning) som skulle lura kroppen igen  att stanna utvecklingen av äggen så att de inte blev för stora och/eller lossnade från sina äggblåsor.

När det var dags att plocka ut äggen så var jag rejält svullen, men det var inte så konstigt; de kunde plocka ut 27 st ägg?!

Själva ingreppet gick fort, men det var en lång väntan. Först blir man hänvisad till väntrummet som alltid är tryckt och tyst. Många andra par, som egentligen är där för samma sak, men som inte vågar kolla på en eller prata högt. Sedan blir man hänvisad till en sal med 3 st sängar, där man får ett skåp att låsa in sina värdesaker i. Jag fick en stor vit skjorta att ha på mig, långa bomullsstrumpor som gick ovanför knäna med blåa plastsockor att ha om fötterna när man gick i korridoren och en pappmössa att hålla håret borta.

Sedan är det en väntan på att en sjuksyster ska sätta in en nål i armvecket på mig för att kunna ge mig bedövning och morfin under ingreppet. Men den där nålen ville inte in i mitt blodkärl i armvecket. Sjuksystern försökte två gånger, en på varje arm och lyckades inte. Detta gjorde relativt ont då det var en ganska stor nål som ska in i armvecket och lyckas komma in i blodkärlet. Så hon fick kalla in någon annan som satte det på första försöket. Då var det bara att vänta på att de kallade på mig.

Då var det dags.

Vi fick gå in i ett nytt rum, sprita händerna, ta i hand med läkaren och blev presenterade för labb-tjejen, barnmorskan x 2(en var ny och gick vid sidan av) och så stolen, gyn-stolen. Den stod mitt av rummet, ganska dovt ljus i rummet. Två stycken skärmar ovanför sängens huvud, liksom en stor apparat bredvid. Jag skulle lägga mig i stolen, Andrée vid min sida. Då de förklarade att skärm nr.1 visar ultrabilden som kommer att senare visa mina äggstockar, skärm nr.2 kommer att visa det labb-tjejen ser i sitt mikroskop. Barnmorskan gav mig morfin, läkaren gav mig en lokal bedövning i underlivet och sedan skulle jag säga till när jag kände mig lite snurrig, sedan var det dags. Det gjorde inte ont en enda gång. Det var så fascinerande att få se alla mina äggblåsor, jag fick beröm av läkaren! Man fick se när läkaren kom med nålen i en äggblåsa och sedan suga ut allt innehåll. Det gick extremt fort. Plopp! Plopp! Plopp! Sedan tjoade labb-tjejen till som satt på andra sidan av slangen(som den nål satt fast i som läkaren sög ut all äggblås-innehåll med) som visade i mikroskopet hur ett ägg ser ut. Ja, det var ju extremt inzoomat och ändå så litet. Sjukt?! Här någonstans ger mig barnmorskan påfyllning av morfinet. Plopp! Plopp! Plopp! Läkaren fortsatte suga ur äggblåsorna och på 3 minuter var det redan klart från att jag satte mig i stolen till att jag kunde sätta mig upp igen. Försiktigt! Man blev lite yr av morfinet 🙂
Vi tackade för oss och vi kunde gå tillbaka till vårat rum. Där var det bara att byta om och sedan vänta på information.

I och med att de kunde plocka ut 27 st ägg så gör de inte en insättning i samma veva, då det finns en stor risk för överstimulans av hormoner vilket bidrar till att jag förmodligen skulle behöva åka in till sjukhuset för dropp. Det är ju något man gärna vill undvika! Gränsen går vid 20 st ägg vid uttag.

Därmed skulle jag sluta opp med mina sprutor och boka in ett prel.datum för insättning. Då vi följer min cykel och när jag har ägglossning.

Detta skedde i juni, vilket betyder att nästa cykel är i juli och då är hela avdelningen stängd för semester(kul :)) så prel.bokat i augusti. Jag förklarade att jag har svårt att hitta min ägglossning, har testat med både temp och stickor och har aldrig fått utslag.  De skrev ut tabletter som jag skulle äta, börja på mensdag nr 3 och sluta på mensdag nr. 7. Jag skulle börja ta ägglossningstest på mensdag 12 och fortsätta varje dag tills jag får utslag, då skulle jag ringa direkt. Jag fick också gärna ringa när jag fick min mens för att uppdatera dem lite kring status och datum.

Tabletterna jag fick stod att de var för kvinnor som har, eller har haft bröstcancer. Chock! När jag ringde för att tala om min mens så passade jag på att fråga varför det stod så på ”medicinen”, hon sa att man inte ska läsa så ordagrant på paketet och bli skrämd. Tabletterna är tillför att dämpa ner detta ämne som utsöndras när man har/ska ha ägglossning. Därför äter jag det under några dagar för att trycka ner tillväxthormonet för att sedan sluta äta dem och ge hormonet fri-rum att bryta sig fri, då det oftast brukar ”slå” sig loss och visas extra starkt och tydligt.

Inför ägglossningstesten så köpte jag det dyraste, jag ville vara säker på resultatet och inte behöva oroa mig om att det är dålig kvalité och eventuellt missa min ägglossning. Jag läste noggrant igenom instruktionerna på paketet dagen innan. Exempelvis så ska man helst inte kissat 4 timmar innan, alltså lättast att ta dem på morgonen.

Mensdag nr 12. Vaknar tidigt, halvt oroligt. Går till toaletten med grus i ögonen. Öppnar förpackningen och tar fram stickan. Läser snabbt igenom instruktionerna igen. Negativt.

Dag nr 13. Negativt.

Dag nr 14. Negativt.

Dag nr. 15. Negativt.

Dag nr 16. Negativt.

Dag nr 17. GLAD GUBBE!

Jag ringer och exakt 6 dagar senare så hade vi en tid för insättning av embryo. Det råkade bli på Andrées födelsedag, han sa att han fick den bästa presenten någonsin.

Det var inte så många och jobbiga känslor för oss. Vi följde resan som den var utan att lägga alltför många tid och tankar på det. Vi kom lätt undan. Vi fick ju ett schema att följa, det var enkelt att hålla efter, det var enkelt att göra ett steg i taget, det var enkelt att göra denna resa. Jag vet att det är så individuellt för många och att många tycker det är psykiskt jobbigt. Anledningen till att det inte var så jobbigt för oss TROR jag är för att vi tog tag i det så fort. Hade vi väntat några år till och ofrivillig barnlöshet hade varit längre tid så tror jag det hade varit mer påfrestande att genomföra en IVF. Jag tror inte vi tog det hela så personligt, kanske är det en tröst att det är så vanligt?

Hur som helst.

Just nu är jag i vecka 18 och det känns helt fantastiskt! Inte själva graviditeten, utan att det fungerar med IVF! Tack Sahlgrenska!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *